Följ med på ett par till synes helt vanliga skiddagar på Japans norra ö Hokkaido och få ett smakprov på vad det är som gör det så speciellt.
Äventyret tar fart så fort jag sätter foten på den japanska marken. Efter ett välbehövt toalettbesök där jag med hjälp av ”Google-översätt” tillslut lyckats hitta spolknappen. Därefter samlar jag ihop mina väskor ifrån rullbandet och närmar mig passkontrollen. Fyller hastigt i inrese-dokumenten med en bläckpenna som jag hittar i min ryggsäck, lämnar in den till tulltjänstemannen. Reaktionen jag får är svårtolkad. Attans! Något blev fel. Han förklarar att jag skrivit med fel färg. Bara göra om och göra rätt. Jag korrigerar snabbt mitt fatala misstag och släpps in i landet. Efter den nya upplevelsen är jag redo att se vad mer Japan har att erbjuda.
Resan från flygplasten till Niseko-området kan nu börja. Synintrycken jag får när jag färdas genom landet är att allt har en mer vertikal karaktär, husen är höga snarare än breda och bilarna lika så. Desto längre upp i bergen jag färdas, börjar även landskapet få en liknande karaktär, där snövallarna växer sig allt högre längs vägkanten. Tillslut överstiger snövallarna bilens tak och vägen blir till en djup fåra som slingrar sig framåt genom bergen.
Dagen börjar gå mot sitt slut och jag behöver få i mig mat innan jag sover. Svänger in på en restaurang i Kutchan, som är närmaste byn till hotellet. Jag möts av en liten dam som visar mig till min plats framför ett rullband med Sushi. Hur gör man, tänker jag. Tittar på de andra gästerna och ser att de plockar tallrikar från bandet. Gör likadant och äter mig proppmätt. Framför mig står ett berg med små tallrikar i olika färger. Tillkallar damen igen och hon börjar räkna tallrikarna. På ett papper med japanska tecken skriver hon in några siffror och visar mig till kassan. Håller tummarna för att inte hela min matbudget gick till den här måltiden. Väntar på att hon ska knappa in summan… Puh, inte så farligt!
Väl framme på Freedom inn, resans hållpunkt, packar jag snabbt upp väskan och hoppar ner i sängen för en välbehövd sömn. Vaknar upp tidigt morgonen därpå, peppad på min första skiddag, tittar ut genom fönstret och ser att det kommit två decimeter nysnö under natten och att snön fortsätter falla ner. För att försäkra mig om snö-läget granskar jag rapporten från skidanläggningen. Vinden som kan vara ett bekymmer i och med känsliga liftar samt drivbildning ligger på en hanterbar nivå. Allt ser lovande ut för en bra dag på berget.
En kort bilfärd senare befinner jag mig vid dalstationen i Hanazonos liftsystem, vilket är en av fyra skidanläggningar på berget Niseko-Annuprui. Liftkortet är införskaffat, skidorna är på fötterna och två vänner ansluter för att reka berget. Resan uppför berget kan börja. I den första av de fyra liftarna mot toppen möts jag av artiga liftvärdar som bugar och torkar av snön som är på stols-liften innan jag sätter mig. Inte ett spår av packad snö och is på stolen som tränger igenom de nya Goretex-byxorna. Men man kan inte få allt här i världen. De negativa aspekterna gör sig påminda när jag i den tredje liften mot toppen ser en lustig docka med en skylt ”Watch your head and Gopro” vid påstigningen. Liften är aningen mindre än vad jag är van vid, vilket gör att vindskyddskåpan riskerar att slå av kameran från hjälmen när den fälls ned. För att undvika det mest förödande, bli av med en Gopro, så lyder jag dockans uppmaning och klarar mig denna gång.
Sista liften till toppen är en ”en-stols-lift”, nu i efterhand skulle jag nog inte kalla det stol, snarare en pizzakartong som man sitter och dinglar på. Snöförhållandet på Hokkaido ön är verkligen speciellt, temperaturen håller sig på en stabil nivå samtidigt som frekventa snöbyar driver in ifrån havet. Ett väderläge som kan hålla i sig i veckor, vilket innebär att det regelbundet fylls på med nysnö. Den gamla snön hinner inte packa sig vilket medför ett jämnt och mjukt snötäcke. Det är väldigt ovanligt med is och skare som lurar under snön.
Kunskapen om snöförhållandet gör att jag kan intala mig själv att snön i alla fall är mjuk om jag ramlar av liften. Men är nog bäst om jag håller mig kvar i stolen. Kliver av liften, nu kommer jag inte högre. Utsikten härifrån är såklart magisk, det jag ser är vitt, vitt och åter vitt, har jag otur skymtar solen i molnluckorna, det är ju trots allt snön jag är här för.
I Niseko-Annapuris skidsystem är det viktigt att följa regelverket. Missköter man sig får man i bästa fall skämmas och i värsta fall ryker liftkortet. Skidpatrullen har hökögon och ser om du försöker åka under en avspärrning eller ut genom en stängd port. För att ta sig ut i offpisten behöver du passera genom portar som är utplacerad på flertalet ställen i utkanten av skidsystemet. Vid bergstationen där jag klivit av finns det två portar. En av dem tar mig direkt utanför, den andra kräver att jag går ca 200 fallhöjdsmeter upp till toppen av berget innan jag har möjlighet att åka ut i offpist-området. Då jag är här tidigt på morgonen är porten för direkt åtkomst stängd, jag behöver därför hajka innan jag kan åka offpist härifrån just nu. Efter 15 minuters enkel klättring står jag på toppen. Eftersom porten längre ner är stängd, vet jag att jag har ett riktigt långt orört puderåk framför mig.
”WOW! Jag flyger, svävar fram.
”WOW! Jag flyger, svävar fram. Låt det aldrig ta slut!” – är känslan när jag inleder åket. Det är enkelt att ryckas med i stunden och glömma sitt konsekvenstänk. Jag vet att jag ska ha respekt för terrängen jag befinner mig i. Det är trotts allt ett snödjup på 3-4 meter under mig och vad som döljer sig där är svårt att veta. Lavinsäkerhet är superviktigt i denna terräng, men det finns även faror som man kanske inte tänker på, nämligen: Sprickor och hål i snön. Sprickorna bildas när snön börjar glida på underlaget, ofta i brantare terräng där marken är täckt med bambu. Hålen bildas ofta vid forsande vatten med snökant på flera meter. Jag har i mina dagar i Japan plockat upp både den ena och andra som glömt sitt konsekvenstänkt för en stund och trillat ner i en spricka. Det är en surrealistisk upplevelse att rädda en skrattande Japan i nöd, som bugar och tackar flera gånger för hjälpen. Denna gång lyckas jag hålla mig borta från dessa faror.
Väl nere i botten av åket hämtar jag andan som jag glömde kvar på toppen. Tänker för mig själv, ”hur kan jag toppa det här? Vill ha mer!”. Just nu befinner jag mig på andra sidan berget mot dalstationen i Hanazonos skidsystem. Innan jag kan få mer behöver jag ta mig tillbaka till skidsystemet. Som tur är finns det ett skrå-spår som går runt berget. Det är inte brant, har man vallat fel får man ägna sig åt ett antal minuters längdåkning. Anländer så småningom till dalstationen, närmar mig liftvärdarna, men till skillnad från första gången så möter jag deras bugande med ett stort leende, nu vet jag vad jag snart ska få uppleva igen!
Japan är inte känd för sin after-ski. Den är i stort sett obefintlig. Däremot finns ett stort utbud av Onsen-bad för att återhämta muskler och leder efter skidåkningen. Jag föredrar när det är en äkta Onsen, alltså när vattnet är uppvärmt med hjälp av den vulkaniska aktiviteten som finns i området. När det luktar ruttna ägg har man kommit rätt! Den närmaste finns i Kutchan och ligger på behändigt avstånd ifrån Freedom inn. Här möts jag av funktionalitet snarare än lyx, jag möts även av den japanska kulturen, det här är inte det typiska turiststället. Här behöver jag tydligen inga badbyxor och duscha av mig får en ny innebörd. Många spännande konversationer med japaner senare, så tackar min kropp för sig och jag är redo att lämna stället.
Det bästa med Japan, förutom skidåkningen är maten. Energinivån i min kropp efter dagens äventyr närmar sig botten, att fatta rätt beslut när det kommer till mat blir allt svårare, snart äter jag vad som helst. Som tur är har mina vänner redan bokat restaurang, nu kan jag känna mig lugn och vet att det blir bra kvalitét snarare än första bästa. Uppfräschad och med en avslappnad känsla i kroppen beger vi oss till en Teppanyaki-restaurang. Kort sagt innebär det små rätter som grillas i en järnplatta. Du kan få bläckfisk, Wagyu kött, fläsk, och grönsaker på din tallrik, ofta få ingredienser med hög kvalité på råvarorna. Låter bilden nedan förmedla den gastronomiska upplevelsen av restaurangbesöket.
Klockan är mycket när jag återvänder till hotellet. Tackar för dagen och kastar in handduken. Vaknar upp tidigt morgonen därpå, tittar ut men till min stora besvikelse har det inte kommit några större mängder snö i natt. Tar fram min dator och börjar kika på snörapporter från närliggande skidanläggningar. Då rapporterna ibland är sena kan webkameror vara en bättre indikator på det aktuella läget. I Kiroro, ett skidsystem ca 45 minuter från Freedom Inn, finns en webkamera med snödjupsindikator. Kan knappt tro mina ögon. Fyra decimeter nysnö visar den.
På väg dit ser jag inga tecken på att det stämmer. Ungefär halvvägs börjar det snöa och vägen täcks med ett tunt snötäcke, men ännu inget märkvärdigt. De hade kanske glömt att nollställa snödjupsmätaren? Jag svänger in med bilen till den sista långa backen upp till skidsystemet, minuter kvar till destinationen. Nu händer det, sakta men säkert växer snödjupet på vägen. Parkerar bilen och hoppar ut genom dörren, landar på den oplogade parkeringen och täcks med snö till knäna. Webkameran ljög inte!
Det är ovanligt, men ibland händer det. Som puderälskare är det svårt att erkänna, men man kan få för mycket av det goda. För dig som ännu inte varit med om det ska jag ge några exempel:
- Du behöver vara i en stor grupp där ni kan turas om att göra spår i snön för att ta er tillbaka till pisten. Ju större grupp, desto mer energi har du i slutet av dagen.
- Har du en guide, ja då kan du ignorera första punkten. Låt guiden göra det tunga jobbet.
- Sikten är lika med noll när huvudet försvinner under snön. Du behöver ett bra minne för att memorera var träden står innan du påbörjar åket.
- Det som göms i snö kommer upp i tö. Tappa bara skidan om du planerar att inte åka mer skidor den dagen. Så se över hur bindningen är inställd innan det är för sent.
- När du väl njuter av åkningen och glömmer konsekvenstänket för en stund, samlar du på dig lika mycket snö i munnen som Åre får under en vinter.
Den här typen av upplevelse levererar kanske inte minnen av dina mest perfekta svängar, eller en dag där allt har flutit på obehindrat. Det är en dag då du får uppleva många saker på nytt, där du får pröva dig fram och se vad som funkar eller inte funkar ute på äventyret. Trots allt är det de dagar, som inte är som alla andra dagar, du minns för resten av ditt liv!
